Tardecitas fåglar

Tardecita välkomnar med naturens egen serenad:
En vinterdag på Calle Picasso i Mijas Pueblo

Rödhake: Tidig mörk morgon, Solens röda skiva är på gång och bestrålar horisontens moln från undersidan. Klockan har en bra bit kvar till åttaslaget. Men rödhakarna hälsar redan den ankommande morgondagern och nu med sin revirsång. Det låter som ett högt, melodiöst porlande, precis som en liten vårbäck med smältvatten tränger sig fram mellan stenar och rötter. Någon timme filar den på sin sång. Senare under dagen kommer den att hålla till i buskagets nedre delar med sitt entoniga smackande. Med lite tålamod går det säkert att få syn på den. Den lever verkligen upp till sitt namn.

Koltrast: Nummer två i serenaden är den mest disharmoniska av alla. Kraftfullt klämmer den iväg en kort skränig ramsa från undervegetationen, precis som om den blivit väckt på fel sida. Någon sång låter den inte bjuda. Det sparar den tills våren kommer – men då kommer den att ta revansch. Då och då får man se den fara mellan buskarna och även denna fågel gör skäl för sitt namn. Koltrasten är också igång strax innan solen visar upp sin röda översta kalott ovan horisonten.

Blåmes: Nu har hela solen nått ovanför horisonten och nu påbörjas en blandad serenad. Bakom oss uppe bland pinjedungen kan urskiljas små metalliska lock- och varningsläten. Det kan mycket väl vara blåmesen som annonserar sitt uppvaknande. Den liksom de flesta arter, för ett mer försiktigt liv här nere precis som om de ville hålla ett betryggande säkerhetsavstånd till människan.

Gulhämpling: En tidig morgonsångare är också gulhämplingen, och man kan lyssna in flera exemplar samtidigt från olika håll. Det krävs dock tålamod att få se den, eftersom den föredrar att sjunga sin långa utdragna surrande, höga sång inifrån löv- eller barrverket. Det är enklast att se den som något gulaktigt som snabbt flyger mellan två träd.

Svart rödstjärt: En av de fåglar man mera lägger märke till med ögat än med örat. Den har bara några korta vassa, men lågmälda smack för sig – men däremot syns den när från en låg position hoppar ner på marken och snappar i sig någon insektsfrukost. Efter den sedan lyft till en ny utsiktsposition så visar den sitt bästa kännetecken; den dallrande röda stjärten. I övrigt är den som sig bör svart i skruden och gråvit på undersidan.

Svart stare: Lite längre fram på dagen, när man verkligen känner in på bara huden att solens strålar verkligen värmer, fyller de andra arterna på. En av dessa är Spaniens svar på vår egen stare. På långt håll sitter de liksom på svenskt vis, ett litet vintergäng uppflugna på en TV-antenn hos grannarna. Det är svårt att komma dem riktigt nära, och det borde man faktiskt kunna göra för att identifiera dem inpå bara ”pälsen”. De är matt svarta – inte som vår svenska art som på nära håll är vackert metallglänsande. Eftersom de sjunger tämligen lika, dvs excellerar i långa härmande ramsor, med jubeltoner invävda, kan det i förstone vara svårt att höra vem det är.

Men: Här lärde jag mig att Tardecitas spanska svartstarar utmärkte sig genom att ofta i sången väva in ett flöjtande ”Huui – vii – video” För de som hört en rosenfink i Sveriges buskmarker så tänker man lätt på den.

Svarthätta och Sammetshätta: Fram emot de soliga morgontimmarna fylls fågelarsenalen på med bland annat de sångare som inte brytt sig om att ta sig över till Afrika. Eftersom de har långt till häckningssäsong är de mycket svåridentifierade. De har ju inte hormoner nog för att börja sjunga. Bättre att ge upp än att särskilja gransångare från ensångare osv. Två av dem utmärker sig dock genom sitt svarta huvud. Den ena är Medelhavsområdets Sammetshätta, med den svarta mössan neddragen långt ner över öronen – och med mycket rött runt själva ögat. En annan är Svarthättan med bara en liten kalott längst upp på huvudet. Är den svart är det hannen – är den brun rör det sig om honan. Den kan varna med två, tre smack i rask följd: Mycket snarlikt just rödhakens varningsläte. Här bör man plocka fram kikaren för att vara säker.

Turkduva är en uppseendeväckande stor duva som med ugglelikande hoanden flyger mellan trädtoppar och hustak. Lätt att få syn på.

Klippsvala: Skulle ett gäng svalor patrullera luftrummet nedanför altanen kan man snart slå fast att det är klippsvalan, ganska tystlåten, men en ihärdig flygare som aldrig tycks slå sig till ro. Ingen specifik fjäderdräkt med gråsvart på ryggsidan och gråvit på undersidan. Observera att den trots sin ihärdighet knappast har siktats i vårt land. Den verkar vara mycket stationär och är den enda svalan som kan övervintra med framgång i Europa. Annars är det ganska tunnsått med fåglar i själva luftrummet. Någon enstaka Silkeshäger sågs patrullera samtidigt som getaherden drillade sina djur uppe på de vintergröna gräskullarna.

Mitt över dalgången har Señor Antonio sina avokado-, potatis- och apelsinodlingar. Då blir genast biotopen mer diversifierad, med hästdynga, halm och andra favorittillhåll för fågelföda dvs insekter och spindeldjur. Det var kul med sverige-bekantingarna Gråsparven och Sädesärlan. När det gäller gråsparven får man se upp, för här finns också Spansk sparv – helt lik vår svenska gråsparv , men med en tydlig skillnad. Den har brun hjässa utan pilfinkens svarta kindfläck. Och långt inne i ladugården hade han tagit hand om en vingskadad Rödhöna. Andalusiens motsvarighet till vår rapphöna, men för att få se den i sin rätta omgivning får man ge sig ut på vandringsstigarna som leder upp i bergsmassiven.

En liten lätt fågelövning med start på Tardecitas altan. Ökar både ögat perceptionsförmåga samtidigt som örat tränas att urskilja fågelsången så gott vi nu kan. Fåglarna läser in mycket mer information i sina ljudliga signaler än vad vi kan uppfatta. Lycka till!

Ingemar Ljungqvist

P.S. Denna skildring gäller från december till mars-april; sedan får kören många nya trubadurer.